Hur påverkar mannens utveckling från pojk till man, hur han sedan kan komma att möta livets traumatiska kriser ?
Mina grundteser i den här uppsatsen är att mannen och kvinnan har olika förutsättningar när de drabbas av traumatisk kris. Dels kommer en eventuell kris att påverka mannens grundpersonlighet på ett sätt som skiljer sig från kvinnans och dels kommer hans reaktionmönster och reaktionsbenägenhet att bli annorlunda. Om det är så borde det bland annat ha sin ursprung i den personlighetsutveckling som en man genomgår från nybefruktat foster till färdig vuxen man.
När blir en människa till? När blir en man en man? Är det då sädescellen och äggcellen förenar sig med varandra? Eller då barnet kan forma sina första ord som gör att de får kontakt med omvärlden? Eller den gången då mannen fått en bekräftelse på att just han befruktat en kvinna och det är hans barn som är på väg?
En nyfödd är färdig i många avseenden, allt är förunderligt fullständigt. Fem små fingrar på varje hand, lungor som andas, ett litet hjärta som tickar hastigt.
Vid födseln är hjärnan halvfärdig och utvecklas med svindlande fart under första levnadsåret. Denna biologiska mognad behöver kontinuerlig stimulans från viktiga personer i omgivningen. En första sådan mognad av gemensam neurologisk,psykologisk och social natur är det första leendet hos det lilla barnet. Ett mänskligt ansikte lockar fram sammandragningar i läppmusklerna och barnen visar på så sätt sina känslor för omvärlden.
Alla foster är först flickor. Pojkfostrets Y-kromosom får till stånd att gonaderna utvecklas till testiklar, som sin tur börjar utsöndra det manliga könshormonet testosteron. Detta leder till att bl a pojkens yttre könsdelar utvecklas. Redan i moderlivet sköljer alltså ett annat slags blod genom pojkfostrets hjärna än genom flickfostrets, som inte har motsvarande hormonavsöndring i äggstockarna. Testosteronproduktionen behövs för att pojken ska utvecklas till pojk och sedan till man. I motsats till bibelns berättelse om Eva som bildades av Adams revben utvecklas det manliga fostret ur en kvinnlig prototyp. Han behöver följaktligen genomgå en större biologisk differentiering än det kvinnlig fostret. Testosteronet finns sedan hela livet med och gör mannen till man. Vad detta kan betyda för hans sätt att möta traumatiska kriser kan vi återkomma till.
Genom videoinspelningar av mammans och pappans sätt att bemöta ett alldeles nyfött barn vet vi idag att den nyfödde pojken får ett bemötande som är annorlunda än den nyfödde flickans. Ett exempel är om det är en nyfödd flicka som ligger naken på mammas mage på väg mot bröstvårtan och hon är trött och somnar, vyssjar mamma henne och låter henne vila lite. Motsvarande sker inte med en pojke. Om han ser ut att somna medan han söker mammas bröst får han en liten dask i skärten och uppmuntras att kämpa på. Redan från de första minuterna möts pojken-mannen av budskapet : kämpa på, visa att du klarar det.
Undersökningar har också bekräftat att en pojke generellt får mindre kroppskontakt än en flicka. Detta gäller såväl under första levnadsåret som under åren i skolan. Föräldrar och barnomsorgspersonal tar i flickor och pojkar på olika sätt och olika mycket när de byter blöjor på dem och när någon ramlat och slagit sig. Pojken får betydligt mindre kroppskontakt och lämnas mer åt sig själv att klara upp svårigheter. Vad detta leder till för hur de möter kriser får vi tillfälle att återkomma till. I själva verket är pojkar-män ofta inte lika starka eller biologiskt gynnade som flickor-kvinnor, som det ofta i handling framhålls. Manliga embryon har till exempel mycket högre dödlighet. Antalet pojkar som dör efter födelsen är också högre. Pojkar riskerar dubbelt så ofta som flickor att lida av autism, får lättare schizofreni och diagnosticeras sex gånger så ofta som hyperaktiva. Vi vet att beröring spelar en viktig roll när det gäller att främja nervsystemets utveckling och tillväxt. Självklart måste detta till en del bero på att mödrar tar mindre i sina pojkar och är de vidrör dem sker det på ett annorlunda, mer operationellt sätt.
Eftersom hjärnans nervbanor fortsätter att bildas under de första sexton månaderna kan den stora skillnaden i språklig förmåga mellan flickor och pojkar hänga ihop med på de olika sätt de möts språkligt. Mödrar tar inte bara mindre i sina söner . De talar mindre med dem och under kortare tid. Till flickorna använder de ett språk som är mer åldersanpassat, medan pojkar ofta får mer sammansatta budskap. Är den omedvetna tanken att pojkar ska klara mer? Flickor får också sitt eget språk mer upprepat eller återspeglat av modern. Det kanske inte är så konstigt att många vuxna män har ett rykte om sig att vara tystlåtna eller använder ett språk som inte speglar känslor?
Inom den psykoanalytiska objektrelationsteorin har man under senare tid ägnat speciellt intresse åt manlig och kvinnlig identitets- och personlighetsutveckling. En forskare som fått stark genomslagskraft genom att skapa en syntes av psykoanalytisk teori och sociologi är Nancy Chodorow. Hennes huvudtankegångar är följande: Genom att det i vår kultur genomgående varit, och fortfarande väldigt mycket är kvinnor som haft huvudansvaret för barnuppfostran, så präglas pojkars och flickors uppväxt av mödrars/kvinnors förhållningssätt och förväntningar på vad det innebär att vara man eller kvinna. Detta innebär skilda psykologiska utvecklingslinjer för flickor och pojkar, vilket kommer att prägla deras vuxna personlighet samt samspelet mellan man och kvinna.
Barnet lever till en början i symbios med modern, vilket förstärks via amningen. Fadern är mer avskild och på avstånd, både psykologiskt och socialt, under en stor del av barnets uppväxttid. Framför allt har han varit det för dagens vuxna män och kvinnor, då det kulturella mönstret höll fadern på avstånd och modern ofta arbetade i hemmet. För flickors del fortsätter mamman när barnet växer upp att vara både kärleksobjekt och identifikationsobjekt. För pojken fortsätter hon att vara kärleksobjekt men däremot inte identifikationsobjekt. Det blir i stället pappan som pojken vill efterlikna eftersom de tillhör samma kön. Pojken måste därför separera sig från modern och därigenom också ta avstånd från det han förknippar med kvinnlighet. Manligheten blir således det som inte är kvinnligt. Eftersom de flesta pojkar inte har fadern lika känslomässigt tillgänglig som flickor har sina mödrar, så försvåras pojkens identitetsutveckling och blir mer sårbar.
I en fungerande mor-dotterrelation, där modern är både kärleksobjekt och identifikationsobjekt på en och samma gång, tillåts flickor att mer långsamt och successivt bygga upp en tillitsfull könsidentitet. Flickor i nio-tio-årsåldern är psykologiskt lika bundna vid sin mor som när de var 2 år. De behöver inte göra samma hastiga växling ifråga om identifikationsobjekt som pojkar måste göra redan vid 2-3 års åldern. Tanken är att flickor därigenom grundlägger en större förmåga att känna igen sig i andra – empati -och utvecklar en större lyhördhet för andras behov och önskningar. Kvinnor blir relationsinriktade på ett helt annat sätt än män.
För pojkar och mäns del innebär ovanstående bakgrund att de omedvetet måste utveckla olika försvar mot känslor : isolering, förnekande, projiceringar. Eftersom män bygger upp sin identitet på förnekande och avvärjande av den ursprungliga modersbindningen och mot kvinnlighet utvecklar de starka jaggränser. Bindningen till mamman lever dock naturligtvis vidare både i pojkens inre och i den yttre verkligheten, men han har starkt motstridiga känslor till allt som representerar ”det kvinnliga”. Han både vill vara nära och strävar efter självständighet.
I en kärleksrelation upprepar många män samma dynamik som till modern. Mannen blir via förälskelsen djupt beroende av sin kvinna men maskerar sedan successivt detta beroende genom att känslomässigt hålla henne borta. Har mannen haft en mor som bundit honom starkt till sig, kan sonen/mannen känna sig övermätt på kärlek från kvinnor. Många män visar inte sitt behov av frigörelse mot modern, utan det kommer till konkret uttryck först i ett avvärjande mot hustruns längtan efter närhet och kärlek. Kanske kvinnan i sin tur längtat efter större psykologisk närhet till sin far och förväntar sig få detta kompenserat av mannen. Är mannen övermätt på kvinnlig närhet och kvinnan uthungrad på manlig kärlek är det lätt att inse de ömsesidiga besvikelser och aggressioner detta kan utlösa.
Man kan förstå att kvinnan blir mer och mer klängig och beroende ju mer oberoende och distanserat mannen uppträder. De driver varandra in i ytterligheterna av det som brukar kallas manligt och kvinnligt. När så den traumatiska krisen drabbar paret understryks ofta detta underliga samspel ytterligare, kanske genom att både kvinnan och mannen regredierar på ett plan och försöker hålla fast sin personlighet starkare på ett annat plan.
En av alla mansforskare idag, Joseph Pleck (l984) , menar att Chodorow överbetonat den psykologiska identitetsutvecklingen och dess betydelse för hur manligt förhållningssätt skapas.213 Han hävdar att lika stor betydelse för utvecklingen av manlighet har de kulturella föreställningarna om manlig känslomässig behärskning och kontroll. Jag vill påstå att manlighet liksom kvinnlighet har sina rötter på olika nivåer som ömsesidigt förstärker varandra.
Flera forskare, bl a Stoller (l973), Chodorow (l978), Rocklin (l980) är mycket klara på att de flesta män hela tiden omedvetet måste erövra känslan av manlighet och att denna manlighet också ständigt blir ifrågasatt. Ju sämre självkänsla en pojke eller en man har desto mer ängsligt upptagen blir han av var gränserna går mellan manligt och kvinnligt. Inträffar då plötsligt en kris ifrågasätts allt, även de få områden i personligheten där mannen kände sig trygg och säker. Hur ska en man i denna utsatta situation våga bete sig på ett sätt som han uppfattar kvinnligt d v s prata och gråta.
Det är väsentligt för en pojkes självkänsla att en god fadersgestalt finns till hands som själv accepterar både sina manliga och kvinnliga sidor och visar pojken att hela bredden av olika mänskliga förhållningssätt kan rymmas inom en man. Utvecklingen av självkänsla underlättas om pappan från början har en nära fysisk kontakt med sin son och om pojken ser att mamman accepterar det manliga hos pappan. Det är att beklaga att många mödrar, men kanske främst fäder, tidigt uppmuntrar en hypermaskulinitet hos sina söner p g a att de själva som föräldrar har svårt att relatera till ett behövande barn. Det som för pappan kan kännas feminint och omanligt sätter fart på hans egen rädsla för sin gamla, förnekade längtan av beroende. Han kan också utifrån sin egen homosexuella rädsla bli rädd för att sonen skall visa homosexuella drag.
Idag uppmuntras barn och ungdomar till att så tidigt om möjligt bli självständiga, vilket betyder att kamratkretsen allt tidigare tar över den påverkan på den unge som förut var föräldrarnas, vilket måste betyda att det är det känslomässigt ”tillåtna” i gruppen som också blir det känslomässigt tillåtna för den unge.
Den idéhistoriska forskningen avslöjar hur mannen ofta varit osynlig. Män har ofta skrivit om och uttalat sig om det andra könet d v s kvinnorna, men sällan analyserat sig själva och sin egen roll. Mannen har framstått som normen, den universella erfarenheten. Man blir detsamma som människa. Psykoanalysen med Sigmund Freud i förgrunden har alltid sagts vara mansdominerad. Inom psykoanalysen har män skrivit om män för män. Personligen anser jag detta vara felaktigt. Visst är det män som skrivit för män, men såväl Freud som de flesta av hans manliga efterföljare har skrivit om kvinnor. Eftersom en klart majoritet av deras patienter har varit kvinnor, är det kvinnors personlighetsutveckling och kvinnors reaktioner vid t ex traumatiska kriser de beskriver och gör som norm. Detta tror jag är anledningen till att i all psykologisk och psykoterapeutisk litteratur som jag lyckats finna är kvinnan norm när reaktioner och bemötanden i samband med traumatisk kris beskrivs.
Ambjörnsson (l990) beskriver i sin bok Mansmyter hur den moderna västerländska mytologin (t.ex. Faustus, Don Juan, Robinson, Dracula, Sherlock Holmes, Tarzan, James Bond) till skillnad från den antika, ytterst sällan har någon kvinnlig hjälte. Berättelserna mytologiserar olika former av manliga förhållningssätt, olika ”manligheter” och tillhandahåller mannen olika roller att gå in i eller befria sig ifrån. Daniel Defoes roman Robinson Crusoe (l719) är den västerländska skönlitteraturens mest lästa roman och har betytt ofattbart mycket för unga män genom åren. Jean-Jacques Rousseau ger i sin uppfostringsroman Emile sin unge discipel befallning om att som enda litteratur läsa boken om Robinson: ” Robinson Crusoe på sin ö, ensam, berövad sina medmänniskors bistånd, i avsaknad av konstlade verktyg och hjälpmedel och likväl sörjande för sitt uppehälle, ja, till och med förskaffande sig ett slags välbefinnande, se där ett ämne som måste vara av intresse för alla åldrar, och som man på tusen sätt kan göras tilltalande för barnen!” Och med bra och uppbygglig bok för barn menar Rousseau bok för pojkar!
Robinsons förlisning vid ön kan uttolkas just som en mans traumatiska kris. Från att ha varit tillsammans med likar ombord på fartyget kastas han ensam efter fartygets förlisning upp på stranden. Vad gör Robinson då? Han visar klart att han är mannen som klarar sig själv och detta genom att planmässigt sätta igång projekt och skapande. Alla driftsimpulser, alla känslor kanaliseras i organiserande och arbete. Robinsons första åtgärd efter krisen är att bygga upp ett kraftigt försvar och på detta företag lägger han ned stor möda och uppfinningsrikedom. Runt kojan bygger han palissader i dubbla varv och ”varje natt drar han upp sin repstege, som för att hålla även drömmarna på avstånd”. Precis som för många män idag är det viktigt för Robinson att i sin takt bli färdig med sin kris. Han för, i form av en dagbok, ständigt en inre dialog och efter 24 år är han färdig att möta omgivningen. Som kompensation för det han mist genom sin kris har han byggt upp en ny tillvaro, ett nytt sätt att leva. Han har lärt sig uppträda som man.
Med dessa tankar om mannens personlighetsutveckling som bakgrund vill jag i nästa avsnitt gå in på hur män kan lösa sina traumatiska kriser, när de drabbas, för att så småningom kunna leva ett gott liv med andra kvalitéer.