Vad jag kan förstå presenteras manlig psykisk ohälsa nästan uteslutande utifrån något som kan betecknas som ett manligt perspektiv, d v s med slutresultatet i centrum. Beskrivningarna blir därför: män får alkoholproblem, män är tysta och starka, män får magsår, män klarar kriser, män tar livet av sig vid arbetslöshet. Historien fram till slutmålet kommer därför bort alldeles. Vägen från att ha drabbats av en traumatisk kris till dess att mannen är igenom glöms bort eller förtigs. Detta leder till att män själva inte tar sina ”vanliga” psykiska kriser på allvar. Inte heller människor i vården beaktar dessa kriser när män säker hjälp. Hans Hallberg beskriver i en rapporten ”Skilsmässa som hälsorisk hos medelålders män” att när män söker distriktsläkare i anslutning till en skilsmässa är det relativt sällan som de spontant berättar om denna eller relaterar sina fysiska eller psykosomatiska besvär till denna. Det finns andra undersökningar som visar att allmänläkare är mer benägna att tala om känslor och kriser med kvinnliga patienter jämfört med manliga. Det kan utvecklas något slags ”ömsesidigt beskydd” mellan en manlig läkare och en manlig patient. Båda känner manskulturens och arbetslivets normer. Män har svårt att be om känslomässig hjälp och vårdinstanser har svårt att förstå att de behöver hjälp. Vi är alla mer eller mindre fast i att män skall vara starka och duktiga. Följden av detta blir att män söker hjälp i ett mycket sent skede när det kan vara svårt att hitta fungerande lösningar.
Vid en intervju inför denna uppsats uppger en avdelningsföreståndare vid psykiatrisk akutmottagning, Brynhild Aanes att de flesta män som söker hjälp i samband med traumatisk kris gör detta i yttersta nödfall.Orsakerna till att de söker är vanligen:
• Svår ångest ofta med sömnsvårigheter
• Akut rädsla för det egna kristillståndet. De känner inte igen sig själva. Förstår inte varför de reagerar som de gör. De förstår inte sambandet mellan krisen och sin reaktion.
• Orkar inte fysiskt längre. Aktivitetsförsvaret som alltid hjälpt tidigare håller inte längre. När det varit svårigheter tidigare har det bara varit att skärpa till sig och jobba lite mer. Man åker till jobbet men kan inte sköta det.
• Man gråter ofta och mycket till sin egen stora förvåning och förtvivlan. De känner rädsla och främlingsskap inför övergivenhetskänslan och in för kränkningen som de utsatts för.
• Andra människor i omgivningen har tvingat dem, tjatat dem till att söka hjälp. Arbetskamrater eller andra är mycket oroliga för deras psykiska och ofta också för deras fysiska hälsa.
Avdelningsföreståndaren menar att det är lika viktigt att hjälpa mannen att reparera den kränkning som krisen inneburit som själva krisen, att hjälpa dem att klara av att inte ha kontroll över sitt liv, sin kropp och att behöva vara svag. De har inte en upparbetad tilltro till att kunna arbeta sig igenom en kris. När de väl sökt hjälp för sina krisreaktioner och förstår att de kommit till en expert brukar det sällan vara problem med att få dem att tala om sin kris och sina reaktioner. Det vanliga är att de kommer troget på återbesök så länge krisen är akut, men avslutar genast då de upplever sig ha kontroll över livet igen. Det är inte ovanligt att de uteblir från sista bestämda besöket d v s de återtar på detta sätt kontrollen över sitt liv.
Tiden i sig betraktas ofta som en läkande faktor och är enligt mitt förmenande ofta så också, åtminstone i den bemärkelsen att man får det inträffade på avstånd. Men om detta vore sant för alla drabbade så skulle vi inte se alla långvariga kristillstånd och depressioner, psykosomatiska besvär, självmordsförsök och självmord som följer i traumatiska krisers fotspår. Om tiden däremot får innehålla de krislösningsmedel som kan vara bra för en man, då kan krisens utveckling bli godtagbar eller rent av riktigt god. Även i övrigt välutbildad personal kan ha svårt att förstå att en traumatisk kris kan pågå i åratal innan den kommer till någorlunda ro. Många drabbade har under åren berättat för mig om hur omgivningen har haft svårt att handskas med dem under de år som den psykologiska bearbetningen pågår. En pappa berättade för mig hur han bemöttes av personal på en barnavdelning 9 månader efter sonens död: – ”Nu borde verkligen reaktionsfasen vara till ända ” och av arbetskamrater – ” Nu får du skärpa till dig och bli som en vanlig människa igen. Vi orkar inte se dig sådan där”. Dyregrov (l992) talar om ensamhet på grund av omgivningens ”korta” minne.För den som inte är drabbad går livet vidare med nya upplevelser och tankar, medan den drabbades tankar och liv fortfarande är uppfyllt av det som inträffat.
Detta avsnitt i uppsatsen har jag gett beteckningen fem krislösningsmedel. Vid genomgång av litteratur om traumatisk kris har jag haft svårt att finna några någorlunda klara tankar om vad som löser krisen och hur man anpassar lösningar till mäns behov. Det som finns i såväl inhemsk som internationell litteratur kan sammanfattas : Psykologisk bearbetning med verklighetsanpassad nyorientering. Med psykologisk bearbetning menas att den drabbade sätter ord på det som faktiskt har inträffat, men även på de inre upplevelserna under och efter den akuta krisen. Gradvis kan personen anpassa sitt liv till det som inträffat och till den verklighet som denne tvingas leva vidare i. Den drabbade kan leva med det förgångna som ett ärr som alltid kommer att finnas men som inte behöver förhindra ett nytt gott liv. Nya intressen har ersatt de förlorade och den skakade självkänslan har återupprättats.
Jag vill diskutera fem olika sätt för en man att bearbeta sin kris, att lösa upp den så att det på sikt blir en sund verklighetsanpassad nyorientering. Förenklat vill jag uttrycka det som fem olika sätt att gå igenom sin kris och inte hoppa över den. De fem krislösningsmedlen är samtalet, gråten, fysisk aktivitet, sexuell aktivitet och humor.
Samtalet
Ofta hör jag kvinnor uttala sig om hur män ska bete sig i samband med kriser. De tankar de för fram är att om män bara kunde lära sig att prata om hur de känner det, så skulle allt lösa sig. Inte så sällan kommer kravet eller önskemålet från hustrun i ett äktenskap där de t.ex.just förlorat ett barn, står mitt uppe i en separation eller mannen förlorat sitt arbete. Vad kvinnorna då nästan alltid menar är, att männen skall samtala om det som hänt – på kvinnors vis med kvinnors språk. Att män har behov av att på mäns sätt bearbeta och kanske samtala sig igenom det inträffade är svårare att förstå. I samband med traumatisk kris är det kvinnors sätt att bearbeta som anses vara norm. Svårigheterna som uppstår mellan könen understryks också av män som i samband med kriser sökt hjälp. Största problemet i förhållandet till kvinnan är konflikter kring språk och kommunikation. Männens tankar då kan sammanfattas: Tänk om jag fick uttrycka min förtvivlan på mitt sätt, oavsett om det blir i ord eller handling.
En amerikansk psykolog Paul Gray (l978) har uttryckt det så: De språkliga problemen mellan könen är mer än ett skämt och något mindre än en nationell kris. Män övertar tidigt det offentliga språket. Det är väl dokumenterat hur pojkar tidigt lägger beslag på det språkliga utrymmet i klassrummet och hur män i arbetsliv och fritid på samma sätt dominerar.Lika klart är det inte för alla att kvinnan av tradition har samma företrädesrätt när det gäller att samtala om känslor i hemmet, i privatlivet och i intima relationer. Det kan uttryckas så att mäns och kvinnors språk dominerar där varje kön har sina specialintressen och sina specialkunskaper. Eftersom pojkar och män har sina främsta intressen i världen utanför de privata relationerna är de handikappade när de plötsligt står inför att med ord beskriva och bearbeta sina känslor och sina kroppsliga reaktioner. När kvinnorna vill att mannen skall börja tala om sina känslor och problem under krisen så är det extra besvärligt: Han skall både bryta mot sina tabun att prata om personliga känslor och dessutom göra detta under krisen, när han egentligen behöver all kraft för att inom sig reda ut det som har hänt.
Några seklers stadskultur och några decennier av social teoribildning kan inte förändra den biologiska och genetiska återklangen från miljontals år av mänskligt liv. Det finns många gamla melodier som fortfarande surrar i vårt maskulina och feminina DNA. I det gamla förteknologiska samhället delades arbetet upp könsmässigt. Jakten var mannens uppgift. Det krävdes stor spatial förmåga för att kunna färdas långväga utan att gå vilse. Av jägaren krävdes också tystnad, förmågan att göra sig osynlig och kunna smyga. Jakten krävde att männen utvecklade ett gemensamt tyst språk där de använde andra sinnen eller tecken till att förmedla komplicerade tankar. Det var avgörande för männen att kunna lita på varandras mod, stabilitet och förmåga att tyst förmedla sina avsikter. Kvinnorna behövde överlägsen verbal förmåga till att ordna och katalogisera allt som gick att äta , medicinalväxter och växtdelar de samlade. Kvinnorna behövde också ett mer utvecklat symbolspråk för att behandla information och förmedla till andra. Barnuppfostran krävde ett mer uttrycksfullt språk och de behövde inte vara tysta medan de arbetade. Skillnader i beteenden och språk kan än idag ge upphov till oenighet mellan könen. Vi behöver förstå dessa könsskillnader så att vi inte dömer ut, skambelägger, politiserar eller undertrycker dem. Den stoiske, tyste mannen, t ex behöver inte vara oförmögen att uttrycka sina känslor. Det kanske är så att han uttrycker sina känslor mera i direkt handling än i ord. När kvinnan klagar: ”Du säger aldrig att Du älskar mig”, kan han oförstående stirra på henne. Han som både arbetat över samtliga kvällar i veckan för att de ekonomiskt skall kunna åka bort på semester och använt helgen till att tapetsera om i vardagsrummet. Lilian Rubin (l986) skriver: ”Ord spelar ingen central roll i mannens definition av intimitet. Ordlösa handlingar duger lika bra, oftast bättre”.xxx Hur mannen i handling i stället för i ord kan uttrycka känslor i samband med krisen återkommer jag till under rubriken: Fysisk aktivitet..
Misstolkning av de språkliga skillnaderna mellan könen kan också få svåra konsekvenser vid ett besök hos psykoterapeut vid traumatisk kris. Männen får inte det stöd de behöver. Det finns åtskilliga situationer i terapirummet där män reagerar annorlunda än kvinnor.
Män är mer pratsamma när de inte kan se den de talar med. Kvinnor har mer ögonkontakt och tycker det är viktigt. För det mesta bedrivs dagens terapi så att terapeut och konfident kan se varandra i ögonen. Kvinnor mår väl av det, medan män tolkar det som en aggressiv handling när någon ser dem i ögonen och iakttar dem. Män brukar enbart le när de säger positiva saker, medan kvinnor ofta ler även när de säger negativa saker eller t o m när de är arga. Detta förvirrar män. En man har ibland lättare att berätta svåra saker när han vandrar runt i rummet, gärna när han vänder ryggen till. Kvinnliga terapeuter uppfattar detta lätt som en oförskämdhet. En bra terapisituation för män i kris kan vara i framsätet på en bil! Båda parterna sitter och tittar framåt och det gör inget om det blir stora pauser i samtalet t ex i samband med omkörningar. När män sitter bredvid varandra, visar en undersökning, synkroniserar de ofta sina rörelser, byter ställning och gestikulerar med händerna på ett sätt som visar stort engagemang i samtalet.
Förmågan att förstå könskillnader i sättet att känna, kommunicera och mötas får många konsekvenser för hur en kristerapi kan komma att lyckas. Jag skulle önska att man kunde låta bli att avfärda skillnader med att säga att män gör fel eller tänker fel när de visar sina typiskt manliga beteenden och tankar.
Vissa undersökningar visar att oerfarna kvinnliga terapeuter är bättre än oefarna manliga terapeuter. Skillnaderna utjämnas efter hand.En forskare undrar om inte skälet till det kan vara att manliga terapeuter – och män i terapi – möjligen lär sig att tala som kvinnor. Och detta anser denna vara av godo. Jag är inte så säker på att det är bra. Att lära sig möta det manliga språket och beteendet kräver en annan slags träning.
Jag skulle vilja påstå att den manlige konfidentens situation är extra ömtålig idag därför att många nya psykoterapeuter med mansfientlig attityd påbörjat praktik de senaste decenniet. Det skulle vara intressant att veta hur många kvinnliga terapeuter som varit aktiva i den grenen av kvinnorörelsen som enbart har förakt över för män. De flesta psykoterapiutbildningar försöker få studerande – av båda könen- att bli medvetna om sina attityder till en konfidents ekonomiska ställning, sexuella preferenser, ras, socialgrupp eller kön – om det är en kvinna. Men frågan är om man på samma sätt bryr sig om de studerandes åsikter och inställningar till män, deras eventuella fördomar eller stereotypa föreställningar om manlighet.
Att söka terapi och börja i terapi upplevs förödmjukande för många män. När kvinnor börjar handlar de i överensstämmelse med sin könsidentitet. Av kvinnor väntas att de ska ha kontakt med sina känslor och söka kontakt för att reda ut känslomässiga konflikter. Män betraktar terapi förödmjukande, då den traditionella könsidentiteten kräver att de ska klara sig själv. I stället för att övertyga männen om att de inte ska ta det på det sättet borde terapeuterna bli mer lyhörda för den manliga kulturen och acceptera männen som de är. Kvinnliga psykoterapeuter borde utgå från att de inte helt och hållet kan förstå den manliga erfarenheten och be sina manliga konfidenter att förklara den för dem. Bara en sådan begäran kan kännas läkande för många män som känner sig dömda och missförstådda av kvinnor. Det kan kännas svårt för en man att en kvinna eller en manlig feminiserad psykoterapeut ska lära dem att på ett moget sätt handskas med sina problem. Män kan ha lättare att öppna sitt hjärta för en kvinna, men känner sig obehagliga till mods om de befinner sig i underläge i förhållande till henne.
Under alla omständigheter är det viktigt, oberoende av terapeutens kön, att män får klart för sig att de inträder i en tillfällig relation med terapeuten. Och att det är i sin ordning om de bryter upp när krisen börjar reda upp sig.
Ytterligare en anledning till att män kan ha svårt att samtala i samband med traumatisk kris är hans ordfattigdom kring just de känslor som oftast ska uttryckas vid krisen. I den tidigare citerade göteborgsundersökningen fanns en fråga om vilka känslor som var lättast respektiva svårast att uttrycka. Männen uttryckte då att ilska och aggressivitet var lättast att uttrycka, följt av glädje och känslor som har med framgång, tuffhet och styrka. De känslor män har svårast att uttrycka är sorg och mjukhet/ömhet, liksom dåligt samvete, besvikelser och att överhuvudtaget tala om hur man känner sig. Hela 49 % anser att de har svårt eller mycket svårt att uttrycka känslor.De flesta män som tagit kontakt med Kriscentrum för män i Göteborg i samband med personlig kris har ändå beskrivit att de kan identifiera sina känslor, men är ovana, eller känner ett motstånd mot, att verbalisera dem. Dessutom finns en grupp män som själva beskriver sig vara ”stumma” och ”djupfrysta” d v s helt saknar förmåga att idenifiera känslor i psyke eller kropp.
Min erfarenhet är att det ändå är förvånansvärt lätt att få män att på något sätt uttrycka känslor i det mest akuta skedet av krisen – första dygnet. Och får man då ett förtroendefullt samtal där mannen känner att hans känslor är ”precis som de skall vara” med tanke på det som inträffat, då kan ofta kontakten också fortsätta. Om samtalskontakten påbörjas senare under krisen är det också då mycket viktigt för mannen att han är ”normal”. Om psykoterapeuten efter att ha lyssnat på mannen kan förklara rent tekniskt psykologiskt varför vi reagerar som vi gör i kris, så är det extra bra. Precis som det finns en logisk förklaring till när bilen inte tänder rent på alla cylindrar, behöver mannen ha en förklaring till sin ”snedtändning”. Det är viktigt för mannen att veta att det finns en viss logik i hans känslor gentemot det som inträffat. Dessutom kan också en del män känna ”containereffekt”/befrielse , när de har fått lämpa av all sin oro och alla sina funderingar hos någon annan.
Gråten
Jag började gråta, det skrämmer mej, eftersom jag aldrig gråter. I barndomen var jag en entusiastisk gråtare. Min mor genomskådade gråten och straffade mig. Jag slutade gråta. Någon gång förnimmer jag ett vansinnigt tjut djupt nere i gruvan, bara ekot når mig, det drabbar mig utan förvarning. Ett hämningslöst tjutande barn, instängt för alltid.
Ingemar Bergman i Laterna Magica
Vi är utrustade med en medfödd förmåga att gråta som står i smärtans, sorgens och förlustens tjänst. Gråten är från början ett viktigt språk hos det lilla barnet för att förmedla behov och känslor innan dessa kan omformuleras till ord. Men med åren och med kraften av könsrollsuppfostran tar gråten olika vägar hos män och hos kvinnor.
Den riktigt djupa gråten är det känslouttryck som är mest skambelagt i manskulturen. I sorg förväntar sig kvinnor dessutom beskydd av mannen. Då behövs hans styrka och behärskning. Man kan säga att kvinnan indirekt också lever ut mannens sorg. Kvinnorna blir männens gråterskor. Även om de flesta män vet att den riktigt hängivna gråten i ensamhet är underbart förlösande.
Kanske det är tabubeläggningen av just gråt som är den förtrycksmekanism av känslolivet som tidigast möter småpojkar. Både från vuxnas sida och lika ofta inom den egna interna småpojksgruppen. Att gråta anses vara liktydigt med mesighet och kvinnlighet. Även om dagens moderna föräldrar är mycket toleranta mot sina söners gråt, så fångar pojkar tidigt upp, att gråt är något som kommer från mammor och ytterst sällan från pappor. Och fortfarande gäller den gamla sanningen, att barn inte gör som vi säger, utan så som vi beter oss.
En delförklaring till att kvinnor gråter lättare än män har med biologi att göra. Kvinnor har högre halt av hormonet prolaktin, som reglerar både tårproduktion och mjölkproduktion. Detta kan vara en viktig kunskap när kvinnor anklagar män för att vara hårda och okänsliga – och för män när de anklagar kvinnor för att gråta för mycket.
En forskare påstår att ju lättare män har för att gråta, desto mindre behov har de av att avreagera kroppsliga spänningar via sexualitet. Personer som har förmågan att gråta besväras inte på samma sätt av psykosomatiska besvär. Man kan likna tårarna vid stressavfall och slaggprodukter kroppen behöver göra sig av med.
Måste då en man kunna gråta på ett konstruktivt sätt för att komma igenom en kris efter en svår personlig förlust? Troligen är det inte så. Gråtens stora fördel är att den ger avslappning i det starka stresstillstånd som en psykisk förlust innebär. Riktigt djup gråt underlättar sömnen, även rent biologiskt. Gråt påverkar hjärnsubstanser som är sömnframkallande. Gråt är en betydligt billigare, mer lättillgänglig och mindre beroendeframkallande medicin vid kris jämfört med psykofarmaka och alkohol. Sömn och spänningsupplösning behövs vid kris, där försvarsmekanismerna ändå är hårt ansatta.
Många män beskriver hur gråten kommer till halsen men sedan är det stopp. Mångårig träning att svälja och behärska sig kan ha gett detta resultat. Att hänge sig åt starka känslor oavsett om det är aggression, sexualitet eller gråt, innebär att våga förlora kontrollen för en stund. Detta kan hos män upplevas skrämmande och jagupplösande. Det finns också en tendens att skydda omgivningen mot förtvivlad gråt, eftersom den lätt framkallar hjälplöshet i vår kultur. Mannen som ger efter för gråten kan uppleva att han skrämmer såväl sig själv, som sin omgivning från vettet.
Djup. stark gråt är befriande och fungerar som en slags förlösning vid kris. Man kan kalla den mest läkande gråten för befrielsegråt. Den hjälper både man och kvinna att successivt kunna acceptera och släppa bindningen till det som tagits bort.
Några mäns sätt att kompensera gråt eller döva och avleda är att använda alkohol, arbeta så mycket som möjligt och att ägna sig åt fysiska aktiviteter.
Troligen är det en myt att män inte gråter vid djupt personliga traumatiska kriser. Det är min erfarenhet att män i ett förtroligt samtal kan berätta om hur de har gråtit – i ensamhet. Vissa undersökningar bekräftar detta. Många män kan också beskriva hur de känner en intensiv gråt inombords om de samtidigt utför en kraftig kroppslig ansträngning. I drömmen om natten kan också den befriande gråten komma.
Fysisk aktivitet
När jag på senare år suttit med unga familjer, då deras barn dött, har mina tankar gått till boken Utvandrarna av Wilhelm Moberg. Och jag har blivit avundsjuk på Karl-Oskar. Inte avundsjuk för egen räkning, utan avundsjuk å den sörjande pappans räkning. När Kristinas och Karl-Oskars barn dog hade Karl-Oskar något naturligt och självklart att ta sig för. Han fick ge sig ut i snickarboden och tillverka en barnkista. När han stod där i sin ensamhet fick han hjälp med så mycket som borde vara självklart för män i deras sorg. Karl-Oskar fick plocka fram det bästa virke han hade och göra en så fin kista han bara kunde. Det var en kärlekshandling riktad både till barnet och till hans hustru Kristina. Han fick stå där i boden och låta tankarna och känslorna forma sig i honom. Han fick också anstränga sig att tänka efter hur han skulle göra och kroppsligen ta i ordentligt vid hyvlingen. I sin ensamhet kunde han också låta hyvelspånen blötas ner av tårar utan att det gjorde något. Visst kan detta vara en krisbearbetning av bästa slag för en man?
Vad väntar när det unga paret som mist sitt barn kommer hem från sjukhuset idag? Oftast har kvinnan något naturligt att ta sig för, medan mannen känner sig handfallen. Helst skulle han vilja ge sig iväg till arbetet, men han vill samtidigt vara ett stöd för sin hustru. Mannen ser sin hustrus förtvivlan, känner det egna starka behovet av att få struktur på det inträffade, samtidigt som han har behov av att återta initiativet och kontrollen. När detta blandas med ett fysiskt behov av att uträtta något kan det lätt bli fel. Det kan då resultera i att han lägger ner en våldsam kraft på att hitta en syndabock till det som inträffat. Några par med sådana problem har jag arbetat med i samband med hotellbranden i Borås l978 och spårvägsolyckan i Göteborg l993. Och det verkar bli en ond cirkel som är svår att bryta. Mannen känner att han gör något, blir aktiv , upprättar sin hustru. Medan hustrun känner sig än mer ensam i sin sorg och anklagar honom och då han inte kan ”slå tillbaka” låter han detta ännu kraftigare gå ut över de som på något sätt varit inblandade i det som skett. Tråkigt nog blir resultaten två ensamma mycket bittra människor. Ensamma både inför varandra och omgivningen och bittra därför att den aggression som inte tar slut, och får ett fäste, blir till bitterhet.
Många män ser livet som något av ungdomsårens fotbollsmatcher. Livet skall ha klara och strikta regler. Vi har var och en vår plats i laget där det gäller att vi kämpar och gärna kämpar så svetten lackar. Många män överlåter då också gärna lagledarens roll till hustrun. Det är hennes sak att hålla reda på tider och det social systemet i laget. När då hustrun lämnar planen, som vid en skilsmässa, kan han bli alldeles rådvill och envetet stirrande fortsätter han med sitt yrkesarbete och husets och trädgårdens skötsel. Om det är barnet som dör och hustrun blir sittande stirrande, får han rejält svårt att ta över lagledarens roll. Än svårare kan det självklart bli om han förlorar sitt arbete, där han normalt får göra det som är hans uppgift. I en lagidrott är det så, att så länge spelet och spelarna följer reglerna förblir alla jämlika. Segraren och förloraren återgår till den ursprungliga likvärdigheten då de skakar hand vid spelets slut. Att förlora i ungdomens fotbollsmatch betyder inte att världen går under – skammen lindras av att spelet skett enligt reglerna, av att det alltid kan göras om. Men i det avseendet skiljer sig spel från livet.
Min övertygelse är att fysisk aktivitet har en lösande och läkande effekt vid kris. Samtidigt vet jag att en av de bästa strategierna för att förhindra reflektion hos räddningspersonal (oftast män) vid stora olyckor är just fysisk aktivitet. När räddningspersonal vet vad den ska göra och kan påbörja sitt arbete, klarar den av att hålla händelsernas emotionella dimension på avstånd. Vid en undersökning efter Måbödalsolyckan är kommentarerna t ex: -”Jag koncentrerade mig maximalt på att göra allt så bra som möjligt” och -”Jag koncentrerade mig på det arbetet som skulle utföras, på att det skulle utföras på rätt sätt”. Säkert är detta också väldigt tidigt i livet inlärda strategier.
Några män har beskrivit för mig hur de mitt under det mest akuta skedet i en kris kan gå och lägga sig kväll efter kväll och sova bra. Likaså berättar några om hur de kan gå till sitt arbete och utföra detta som om inget speciellt har hänt. Någon har beskrivit för mig hur han stiger ur tankarna på krisen och känslorna inför krisen, när han kommer till sitt arbete. Det blir som en andhämtningspaus i krisen. Det verkar fungera bäst vid företrädesvis kroppsligt ansträngande arbete.
Forskare som arbetar med hur man kroppsligen kan påverka stress har visat att konditionsträning, stark fysisk aktivitet är bra. De hormoner som ger välbefinnande och tillåter kroppen att återhämta sig (serotonin och endorfin) produceras och verkar väl på kroppens alla organ, medan de hormoner som har negativ effekt (cortisol och adrenalin) får minskat utrymme. För mig vore det underligt om det enbart är de rent fysiska egenskaper i kroppen som skulle påverkas och inte de psykiska processerna. Vad är vår hjärna och vårt psyke om inte en finurlig elektrokemisk process och lagringsplats?
Bekräftelse på detta har jag ofta fått, när jag arbetet med unga män i samband med kriser. Män omkring 20 år har extra svårt att bearbeta med muntliga ordprocesser. När jag skickat ut dem i skogen att springa sina vanliga träningsrundor och dessutom ta ett extra varv extra snabbt så mår de på alla sätt bättre och inte så sällan beskriver de hur tårarna kan rinna i duschen. På samma sätt har jag sett att män som vill visa upp mycket manlighet i sina kroppar och tränar bodybuilding mått väl av extra hårda träningspass. Ingen ser om det är svett eller tårar som kommer från ansiktsregionen.
Sexuell aktivitet
I en nyhetssändning i radio P1 l0 maj l994 intervjuades den palestinska general som var befälhavare för den palestinska polisstyrkan som skulle överta ansvaret för Gazaremsan från Israel. När reportern frågade honom vad han känner inför maktövertagandet, var hans svar: -”I have big, big feelings” (Jag har stora, stora känslor). Män i hans position och med hans utbildning kan ofta ha mycket svårt att såväl benämna sina känslor i ord som att med kroppsspråk avslöja dem.
För en del män kan sexuella handlingar vara det enda sätt de har att uttrycka känslor med. Särskilt om det är påträngande svåra känslor. Barbara De Angelis (l990) har beskrivit det som att ”män använder sin sexuella energi som ett ofarligt sätt att släppa ut undertryckt känslomässig energi”.
Ur boken Hemligheter om män citerar jag följande avsnitt:
” Har någonsin följande hänt dig? Din partner visat tydligt att han vill älska, men han verkar inte speciellt kärleksfull – faktum är att han verkar spänd och sluten. Du försöker prata med honom, men han är definitivt inte intresserad av något annat än sex. Du känner att någonting är fel…. Vad som händer är följande: Upprörda känslor byggs upp inom en man. Han kanske oroar sig över ett projekt han håller på med. Han kanske just har pratat med en av sina åldrande föräldrar och känner sig sorgsen och maktlös inför deras fysiska och psykiska försämring. Som vi sett så många exempel på har män inte uppfostrats till att tycka att det är okej att uttrycka känslor som skräck, smärta, hjälplöshet, förvirring, besvikelser och ånger. Så antingen kan eller vill inte din partner uttrycka sina känslor i ord. Och plötsligt är han upplagd för sex”.
Både Michael Balint (l965) och Nancy Chodorow (l978) menar att män bäst och lättast kan släppa känslomässiga försvar och återuppliva närhet och intimitet med intensiv styrka i själva sexualiteten. Därför blir sexualiteten så viktig för honom även mitt i en traumatisk kris.
Björn Eneroth och Björn Wrangsjö funderar i en artikel i tidskriften Ottar om mäns sexualitet och lust i förhållande till deras dödsrädsla. Efter att ha beskrivit den psykodynamiska utvecklingensidén skriver de: ”Pojkar har svårare än flickor att skilja sig från sin mamma – de kan inte på samma sätt bevara henne inom sig genom att identifiera sig med henne. Den första svåra skilsmässan – att skiljas är att dö en smula.”Kanske är det såret efter denna första grundläggande skilsmässa som gör att män tycks ha svårare att slå sig till ro. Jag vill uttrycka männens strävan på detta sätt. De är för fyllda av varseblivningar och handlingsberedskap, och framför allt injagar den villkorslösa vilan ångest i dem.Samtidigt längtar de efter avspänning och rofylldhet, efter att vila i sin egen kropp och lust.Döden lurar runt hörnet, och män känner sig bara levande då de varseblir, upplever nuet med sina yttre sinnen. Och att oupphörligen kasta sig ut i handlingar är enda sättet att slippa tänka på att döden väntar. Det behövs kraft och anspänning för att slunga dem in i den vila de längtar efter, och fruktar. Endast i halvminuten efter orgasmen finns en sådan kravlös och villkorslös vila. Och det är också den enda stund då faktiskt många män säger sig vara försonade med döden.
För de flesta män finns faktiskt bara ett sätt att uppnå ångestfri vila och närhet till sig själva: sexualiteten och i sista hand då – orgasmen. Endast via den erotiska lusten kan mannen genom varseblivandet och handlandet nå fram till ett tillstånd som kan beskrivas som icke-varseblivande och icke-handlande. Jag tror att det är dessa krafter som är i omlopp när en man efter att ha fått besked om sin obotliga cancer under de första veckorna oupphörligen vill ha samlag med sin kvinna. Vid en onkologisk klinik där jag var handledare för vårdpersonal kom ibland frågan upp, då kvinnor som var anhöriga eller själva hade cancer inte kunde förstå sina mäns reaktioner. Männen hade en outtömlig aptit på sexualitet men den skrämde kvinnorna genom sin kraft och genom att den var mer operationell än känslomässig. Onanin kan användas av män på samma sätt, och i båda fallen verkar behoven vara mest intensivt i ett inledande skede av krisen.
När ett barn dött verkar ändå, enligt min erfarenhet, det vanligaste vara att den erotiska sexuella lusten försvinner några månader. Medan båda parter har ett stort behov av närhet och ömhet. Kvinnan kan ibland bli förvånad eller upprörd när mannen blir sexuellt upphetsad, när de krupit ihop för att trösta varandra i sängen. Mannens kropp kan ha reagerat på kropparnas läge i sängen och den intima känslomässiga situationen. En annan förklaring kan vara den klassiska, som alla familjerådgivare väl känner igen. Kvinnan vill älska när allt känslomässigt är bra och mannen vill älska för att det ska bli bra. Han önskar och tror att de ska hitta tillbaka till varandra känslomässigt genom sexualiteten. Och kvinnan blir upprörd över att han över huvud taget kan ha sexuella känslor när barnet nyss dött.
I skilsmässosituationen är det många män som snabbt försöker få till stånd en sexuell relation med en ny kvinna. Det de söker är oftast en upprättelse på den förnedring och förkastelse de känt genom skilsmässan och starka behov av att få ett bevis för att de duger som män och är attraktiva för en annan kvinna. För många räcker det med någon sexuell erfarenhet strax efter skilsmässan, därefter kan de lugnt se tiden an tills ”rätt” kvinna dyker upp (eller t o m anse att det kan vara nog att för en lång tid framåt själva tillfredsställa sig sexuellt) . Liknande erfarenheter har många sörjande män delgett mig. När de sökt en sexuell partner strax efter hustruns död har deras barn blivit mycket upprörda. Detta har gjort att jag numera försöker förklara vad dessa känslor beror på för männen och uppmanar dem att inte avslöja ”hemligheten” för barnen alltför snabbt.
På rakt motsatt sätt kan sexualiteten ställa till bekymmer vid arbetslöshet. Erfarenheter från England och Danmark har visat att sexualiteten stark förknippas med mannen som familjens huvudförsörjare. Den man som inte längre med sin lön kunde visa att han var familjens överhuvud förlorade respekten och auktoriteten i sina egna ögon. När sedan skuldkänslor och depression kom till förlorade han såväl den sexuella möjligheten som sexuell lust. Detta mönster börjar vi känna igen från Sverige idag. Männen som inte har arbete undviker sexuell kontakt och ganska snart flyttar mannen in i ett av barnens sovrum under förevändning att han ostört kan sova vidare på morgonen, när han ändå inte ska upp till något arbete. Något av barnen, oftast äldsta sonen, flyttar i stället in i faderns säng bredvid modern och tar på detta sätt symboliskt över faderns roll i familjen, även om det inte sker sexuellt. Inte så sällan är det också kvinnan som förskjuter mannen. Hon kan anse att den man, som inte ens kan behålla ett arbete, inte är värd att vara hennes sexuella partner. Sexualiteten kan alltså vara en befriande och god kraft för en man vid kris, men kan också vara en faktor som extra väl understryker hur defekt krisen gjort honom.
Humor
Av de fem krislösningsmedel jag valt att visa på, som möjliga för en man att använda vid en svår kris, är humorn det som är svårast att definiera. Och också svårast att visa på dess läkande egenskaper, men jag skall ändå försöka, då jag av både privat erfarenhet och yrkesmässigt vet till vilken stor hjälp den kan vara.
”Det är tur att man kan skratta åt eländet”. Så har män då och då uttryckt det för mig, när jag frågat dem hur de överlever det svåra i krisen. Humorn är en resurs och en tillgång som är bra att ha när död och elände slagit till.Tyvärr är det inte något som alla har tillgång till. Antingen är det en personlighetsegenskap som man har eller också har man den inte. För de som har humor är det helt klart något som gör att de lättare kan stå emot när de depressiva krafterna hotar ta över.
Humor kan definieras som en mental upplevelse, som består i upptäckten och uppskattningen av absurda, roliga idéer, händelser och situationer. Uppfattningen att humor har en välgörande effekt på vår hälsa är mycket gammal. ”Glatt mod befordra hälsan” ( på engelska ” A merry heart doeth good like a medicine” ) kan man läsa i Ordspråksboken (17:22).
Humorupplevelse som ger upphov till skratt verkar befrämja hälsa i särskild grad. Den mentala upplevelsen av humor och skratt motsvaras av en rad fysiologiska skeenden. Blodtrycket stabiliseras, blodet syresätts, många viktiga inre organ masseras, matsmältningen underlättas och rent allmänt återställs homeostasen i kroppen.205 Det finns undersökningar som tyder på att den högra hjärnhalvan är mer aktiv än vanligt under skratt. Det är i denna hjärnhalva som mycket av kreativitet och skapande anses ske. Skratt och humor tycks öka samordningen och balansen mellan de båda hjärnhalvorna, vilket måste vara bra när mycken inre aktivitet tenderar att stanna av vid kriser. Humorn och skrattet kan göra det möjligt för oss att angripa problem från nya, kreativa vinklar. Våra kulturella vanor tvingar på oss konventioner, rutiner, anpassning och förnuft. Humorn är en hyllning till det okonventionella, det ovanliga, det som inte är inrutat, anpassat och strikt logiskt. Allt detta kan vara till ovärderlig hjälp för en man med humor vid en besvärlig krissituation.
Humorn kan ha utvecklats som en för människan unik förmåga att klara stress och de flesta är överens om att den som möter vardagsbekymmer med glimten i ögat, ser med humor på saker och ting, har lättare att hantera stressfyllda situationer. Det finns flera forskningsresultat inom stressforskningen som visat att humor minskar den negativa effekten på såväl kropp som psyke. Men det verkar inte räcka med en förmåga att lägga märke till humoristiska situationer för att upplevelsen av stress ska minska. Individen måste också sätta stort värde på humor och, viktigare ändå, själv kunna skämta i stressfyllda situationer.
Räddningspersonal använder ofta humor för att skapa distans till det som inträffat. Humorn kan, förutom att skapa distans, dämpa spänning, mobilisera energi och stärka sammanhållningen i gruppen. Vid Måbötunnelolyckan uttryckte den professionella räddningspersonal att de använde sig av ”en sorts galghumor” och att skämtandet och den sjuka humorn var till stor hjälp under själva arbetets gång. Problem uppstår om anhöriga eller frivilliga hjälpare finns i närheten, likaså om barn är inblandade i själva olyckan.
På akutmottagningen i Borås kom jag vid ett tillfälle in till en lastbilschaufför som förorsakat en allvarlig trafikolycka med två döda som följd. När jag satte mig bredvid honom tittade han på mig med stora ögon och sa: ” Den här veckan börjar inte bra”. Min erfarenhet är att män har god nytta av att rått skämta om det inträffade om de får göra det med en annan man . Helst bör ingen kvinna befinna sig i närheten, då de tror att deras sätt att uttrycka sig då kan ifrågasättas eller måste förklaras ytterligare. När män berättar för varandra om vad som hänt t.ex. i samband med deras skilsmässa verkar det förlösande och ursäktande. Kanske får de hjälp att göra det inträffade förklarligt och de får distans till händelsen. Om de får skratta tillsammans med någon som har liknande erfarenheter verkar det lugnande. Det känns ”normaliserande”. Andra har upplevt detta svåra på samma sätt. Det blir mindre farligt. De kan också känna det befriande att få tala om det på manligt sätt, med kodord och uttrycksfulla satser (-”Fruntimmer är för djävliga” eller -” Tänk Dig kört hela vasaloppet och falla på mållinjen”, när kvinnan tagit ut skilsmässa då barnen vuxit upp).
Tråkigt nog verkar det inte finnas någon som har studerat män, humor och kriser. Något borde göras på detta område eftersom det är alltför allvarligt för att skämtas bort.